
Hej och hå..du ludna stor tå.... Det var mycket svårt att få den gamla kroppen över sängkanten i morse, när klockan ringde, ville helst gömma mig under täcket några timmar till. Men det går ju inte ann, måste ju ta tag i den nya veckan som står och gömmer sig där ute. Idag visste jag vad som skulle vänta mig, skulle möta någon som sårat mig djup i många år, gjort mitt liv till en psykisk press. Men hoppet är det sista som överger människan, jag trodde nog på att vi skulle nå en överenskommelse så att vi inte mer behövde ha med varandra att göra. Men ibland tror man för mycket, åter igen blev jag lurad, hennes ord slog hårt mot mig och aldrig har jag känt mig så besviken, men samtidigt hände något inom mig, jag beslöt mig för att inte ta detta för något negativt utan vända det till något positivt. Att just denna människan är någon som i alla år skulle ha varit som en mor för mig gör inte saken bättre, det visar bara hur lite man vet om människorna runt en. Det positiva jag fick ut av det hela var att jag tänkte, att inga blodsband står oss emellan.
Så nu har jag tagit ett lite steg framåt, men än inga bakåt och det är ju positivt eller hur? Nu kom min lilla son hem svettig och dan efter en cykeltur hem från skolan.. Puss lilla mamma sen var det full fart på honom, nej kanske inte han fastna framför cartoon på tv, läxorna får jag nog börja tjata om....snart.... vad skulle han göra utan sin mamma....En ständig kamp mot tiden tycks mitt liv vara, men det är väl det som ger charmen i det hela. Låt inte tiden stressa dig utan va en härligt tidoptemist.....