skip to main |
skip to sidebar
Ja nu har man landat hemma, om så bara för att tvätta upp och sen packa igen. Men innan dess måste jag berätta om min fantastiska tripp på tre dagar. Det var ju så att jag fick låna en liten röd stuga av en arbetskamrat till mig. Inte var den långt hemifrån, men den var bortom stress och trafik. Vi anlände dit på tisdag lunch, och gjorde med ens oss hemmastadda i det lilla soldat hemmet. Att det saknades rinnande vatten och toalett, skapade inga större problem, utan man tog seden dit man kom så att säga. Mulltoa fanns det runt hörnet inrett i fin gammal stil, vatten bar vi in i dunkar så var ju det problemet ur världen. Sen tog man ett djup andetag satte sig i baden baden och bara slappnade av. Så underbart kan inte med ord beskrivas hur det kändes, men jag kan bara erkänna att stressen och värken rann ur min kropp och solen värmde min kylda kropp. Att solen just dessa tre dagar hade ork att kika fram gjorde allt så underbart, man ville inte lämna det gröna gräset, inte på någotvis gömma sig bakom stängda dörrar. Tillsammans med min kära vän och barnen upplevde vi ett enormt lugnt, och tillsammans spelade vi spel och bara njöt av att ha det lugnt och skönt. Hundarna sprang ut på tomten och nosade förvirrat på allt som fanns, den frihet de kände utan koppel och dragande måste varit underbart. Nej nu tycker ni nog jag skryter men kan ju inte låta bli då detta blev en absolut dunder hit. På onsdagen kikade nära vänner ut och vi satte oss under körbärs trädet, tände grillen, och kokade färskpotatis. Ja ni kan nog förstå att det blev en härlig middag med vin och gott sällskap, ett antal timmar ute i det gröna. Sen kom dagen då vi skulle hem, det kändes så vemodigt men vi måste ju, för snart bär det i väg med husvagnen i två veckor. Så man måste ju tvätta och packa igen så att säga. Väl hemma insåg jag vad tystheten hade varit skön, där hemma skällde hundarna för varje bil som åkte förbi, grannen klippte gräset och väsnades. Ja det vill jag lova, det var en omställning. Hoppas ni andra har haft det lika skönt och gott som jag. Ett tack till min kära vän som stått ut med mig och mina barn i tre dagar, men men det var väl bara en träning för snart ska du med oss i husvagnen. Kram till er alla.
Ja nu sitter man här, dvd går på högtryck, då det bara regnar och regnar. Det finns inte mycket man kan göra. Det är ju inte det bästa vädret, men jag längtar ändå till husvagnen, för det blir så underbart. Sen om solen skiner gör det ju allt lite lättare, men det dåliga vädret ska inte plocka ner mig, inte alls. Har ju sett på väderrapporten att det allt finns ett högtryck smygande på väg mot oss, och jag hoppas det kommer. Nu reser jag och mina ungar iväg några dagar, vi tar med oss lite lätt packning och sen drar vi, bara bort från staden. I packningen följer givetvis våran underbara kompis med, det gör det hela lite mer underbart, då har jag någon att snacka med, inte bara ungarna ha ha..
Ta hand om er där ute nu...kram
Nu är den här, min underbara efterlängtade semester. Ska bli så skönt, tre veckor utan några måsten. Ska ta vara på varje dag, tillsammans med mina ungar. Först blir det en hemlig resa med ungarna, och en kär vän. Sen hem och vila några dagar för att sedan ta husvagnen till Askersund. Där vi bara ska slappa och umgås med min älskade vänner, som man saknar massor. Jag hoppas verkligen denna semester blir bra, och att solen tittar fram lite.
Tiden springer iväg snart är det dags för min semester, och då kan vad som helst hända. Just nu tänker jag bara låta allt bara hända, bryr mig inte så mycket om något annat. Jag bergär inte så mycket av mitt liv, förrutom att sakta kunna återhämta mig. Det gör jag på mitt lilla sätt, att inte tänka på i morgon utan bara få vara. Tar det som givet att ibland kommer solen och ibland kommer regnet, inte tror på något att, tro på att något kommer att hända. Att min trygghet finns här med mig, att jag aldrig kommer sluta förundras över varje ögonblick som ges mig till skänk varje dag.
Ett tag kunde jag inte andas, i nästa sekund kunde jag inte se.
Vad är det som händer med mig?
Ja undrar och undrar.
I min dröm stod du där.
Tog mig i min hand, blåste undan min lugg.
Viskade i mitt öra.
Viskade ett förlåt.
Världen är som ett snurrigt virrvel varv.
Skulle jag vara förlorad, eller finns det en väg att gå?
Ödet spelar mig ett spratt.
Verkligheten är en annan.
I drömmen är orden mjuka och smekningarna lena.
Vad ska hända?
Vad ska ske?
Ja Ja bara ödet och tiden kan ge mig svar på detta.
Lördags morgonen knackar på min dörr, vill inte gå upp, ligga kvar i sängen är ju så underbart. Kanske jag somnade om för när jag väl kom ut med hundarna var kl 11 och ute var det grå trist och inget att se framemot ändå. Tog mig mitt morgon kaffe, funderade lite på vad som skulle ske idag och insåg snabbt att det var arbete som gällde idag. Så en kaffe hos min väninna, sen hem och sträcka lite på sig, sen iväg till jobbet, det är livet det.. Ta hand om er där ut..
Hej där ute allihopa, dagarna går och går, och det är inte alltid det händer något vill jag lova. Det är så det är just nu i mitt liv, det är lugnet förrän stormen så att säga. Idag har jag varit på jobbet och slitit eller vad ni nu vill kalla det. Men det är ju så att ibland behöver faktiskt brukaren en härlig lugn dag och då får vi som personliga assistenter ge honom eller henne det. Slutade i rimlig tid och fick uträttat lite ärenden där också, bland annat handlat lite hundmat, besökt en vän som varit osynlig, gosat med en hundvalp. Jag helt enkelt bara skämt bort mig själv så att säga. Idag blev jag av med min lilla semester hund, skönt men samtidig kan jag sakna den lilla kamraten, så att säga. Nu är det bara jag och mina två hundar kvar, så då blir det lite lugnt igen, och inga bläckfiskarmar heller. Ska nu se på TV en stund sen är det dags för sängen och vila upp mig inför morgondagen, då ska man försvara mina barn. Ta hand om er kram allihopa.
Dagen som varit, jobbat och slitit som vanligt. Men det är faktiskt ok, trivs bra där på mitt jobb. Sen var det hem och ut med alla tre hundarna, och det är ju lite som att var en bläckfisk, armarna åt alla håll så att säga. Men jag klarrar det också, man är väl en kvinna så att säga. Ja sen var det så att jag bjöd in grann damen på lite kaffe, kanske hon är över åttio, men det var en härlig kaffestund. Vi pratade om det mesta, hit och dit så att säga. Sen fick jag tok flippet och städade liten del av mig hus, fram med skurhinken och dammsugaren, det gjorde susen. Men en kvart senare var det hund hår igen på golvet, men ger nästan upp. Sen blev det gotbad och en underbar film på TV, innan det var dags för en kvällspromenad och åter krypa i sängen. Ha det gott allihopa. kram
I min ögonvrå ser jag något.
Vet inte vad det är.
Kanske är det min framtid som knackar på.
Eller är det bara hemska minnen som gör sig påmind.
Ibland undrar jag, vad det är som blinkar till.
Jag kan inte förstå eller förmå mig att förstå.
Vägen jag vandrar är krokig, men trodde aldrig stenblocken skulle vara i min väg.
Orden som viskas runt mig, skadar och gör mig illa.
Jag vill ingen dömmer, varken orden, personen eller situationen
Jag vill bara låna ditt öra, låt mig få prata.
Låta smärta komma ut, inte vara inburad i min själ.
Men tydligen är det fel också , då någon säger till mig att även det är fel.
Säger att jag ska vaka över mina ord, skvaller är inget roligt de säger.
Nej det är inte slagen och den döende kärleken heller vill jag lova.
Men låt mig prata eller låt mig skrika.
Jag vill bara få ut min smärta så långt det är möjligt.
Mina vänner har fått tagit mycket, mina ord har de hört i evighet.
Men de är där och det gör mig så varm.
De stannar brevid mig, lägger en arm om min axel.
Knuffar mig i rätt riktning, gör så att stenblocken kan övervinnas.
Vad skulle jag göra utan dem vid min sida?
Nu börjar vandringen, den tunga vägen tillbaka. Mina vänner viskar, stöttar mig, ger mig handtaget jag behöver för att komma vidare. Jag säger bara så att vägen kan kantas, men jag ger mig inte, jag ska leva vidare. Det är nu mitt liv börjar.
Vad hände?
Var kom det mörka på himlen ifrån.
Det finns inte ord till att förklara.
Men jag bara undrar och undrar.
Svaren finns där ute.
Trodde inte orden skulle bli till slag.
Tänkte aldrig så långt.
Dömmer mig själv.
Fast jag vet att jag inte borde.
Men det är så lätt.
För inte kan han mena något med slagen.
Inte kan det vara hans mening?
Detta är bara något jag säger eller förstår någon vad jag menar? För det gör jag inte ens själv längre. Jag var inte den kvinnan, det händer jag bara andra inte mig, eller hur? Finns det någon förklaring där ute, någons som kan säga vad som går fel. När en person tar till våld istället för ord.
Rädsla är ett ord som faktiskt gör ont.
Det som en gång var mitt trygga hem,
känns nu som ett fängelse.
Att sova är en omöjlighet.
Tankarna far och man vet varken ut eller in.
Varje litet knak får mig att vända mig om,
det lilla ljudet som du inte förr hörde är nu som ett eko i huvudet.
Din trygghet är din telefon som du håller hårt i din hand.
Något som bara hände andra hände nu mig.
Till er kvinnor/män där ute som blir utsatt för våld, acceptera det inte. Ta tag i det och stå på er och låt sen rättsystemet sköta sitt.
Många kramar från en lite mus i ett hörn. ps glömde skicka en kram till mina vänner som i denna stund funnits för mig aldrig ska jag glömma hur ni ställt upp för mig. ds
Ja nu var det dags, äntligen kom det efterlängtade regnet. För er som har semester kan jag tänka mig att det kanske inte var välkommet, men för oss som går och jobbar varje dag är det nödvändigt. Började det nästan bli outhärdligt, att komma till jobbet. Man var svett innan man ens hade börjat jobba. Så man kan tycka vad man vill om detta, si eller så. Men nu kom det i alla fall och det är nog alla växter glada för vill jag lova. Men dock ändå, vill jag säga att man hoppas på uppehåll nu när Törboda festivalen ska gå av stapel. Ska dit med jobbet, och hoppas vi får en skön kväll men härligt väder. Som ni nu förstår är man aldrig nöjd. Många hälsningar till er där ute.
