Tiden går så fort....

Varje dag springer förbi mig och jag undrar ibland var tiden jag inte använder tar vägen. Men jag vill nog erkänna att det inte finns så mycket tid som jag inte använder. Timme för timme, minut för minut försvinner sakta från mig. Det är inget jag har koll på, utan bara en känsla jag har. Faktiskt riktigt otäck känsla ibland, ibland är den helt underbar. Dagen idag ja det är måndag och min älskling har varit på besök, och även här känner man att tiden inte räcker till. Jag vill så gärna bara stoppa tiden och stanna här och nu. Men likt alla andra problem är detta bara ett i-lands problem, något man inte egentligen skulle se som ett problem. Ibland när man tänker tillbaka förstår jag att det är mycket i mitt liv som bara snurrar på, man har aldrig tagit sig tid att stanna upp. Njuta av dagen, njuta av minuten som just sprungit förbi dig....Men det gör man aldrig utan det är snarare så att man suckar över allt man inte hinner med, och gnäller bara över de problem som hela tiden finns runt en. Att stanna upp och njuta av den minut som gick skulle nog vara en underbar idé Men orden är många, tankarna tusen men det blir aldrig av. Varför vet jag inte, men så är det bara.
Denna veckan är det fullt upp hela tiden, och jag vet inte hur jag ska hinna. Söndagen består av kalas för mina två änglar som fyller år, ja de blir 13 och 16 det är också något jag inte fattar. Tyckte det var igår de kröp här brevid mig och knappt kunde säga mamma. Men idag sägs det mamma tusen gånger på en dag, och plånboken är ständigt tom. Ja ni ser hur man än vänder har man alltid ett problem. Men som jag brukar säga problem är till för att lösas inte för att hänga upp sig vid. Kram alla bloggar där ute...

Frågan som jag aldrig kan få något svar på!!

Hej alla där ute!!
Jag funderar just nu på hur jag ska gå vidare med en stor fråga i mitt liv. Kanske någon av mina läsare här kan ge mig en idé? Sakta har jag kommit underfund med att min äldsta väninna sen länge blivit alkoholist. I natt satt hon vid mig och grät om hjälp, jag lovade henne att jag skulle finnas där för henne. Så vi gjorde planer för morgondagen, vilka vi skulle ringa och hur det skulle bli till slut. Men när morgondagen kom och hon sakta vaknade till liv. Var allt som bortblåst...Inget tecken på att hon behövde hjälpe, eller jag tecken fanns ju, men i hennes lilla värld var det inget som behövdes göras åt. Med tårar ser jag henne bara blir sämre och sämre, hennes historier gör mig gråtfärdig...
Men vad kan jag göra, ska jag greppa tag i telefonen och bara ringa, någon som jag vet kan hjälpa henne eller ska jag bara låta det vara. Någon som vet hur jag ska jag göra? Kramar från lilla mig.....

Tiden rinner i väg...

Ja nu var det ett tag sen jag skrev, ibland blir det bara av glömt så att säga. Men i världen har ju inte problemen stått stilla i alla fall. Det har ju varit val och vi har nu kvar moderaterna vid makten. Vad säger vi om det? Det är ju inget som jag kan uttala mig om faktiskt, tycker mest synd om de svårt sjuka och handikappad som blir tvingade ut i arbetslivet. De kanske har kramper de måst kämpa för varje morgon, det är ingen lek för dem att komma iväg på morgonen. Men tar regeringen någon hänsyn till det? Nej knappast, det verkar mer som det ska slå på dem som redan ligger. Beklagar du ett beslut så får du oftast till svar att de gör som regelboken säger och mer kan de inte göra. Men regeringen säger att det finns undantag och annat även här, men en har vi inte sett något positiv av det hela. Så slit du i några år, varje muskel ska jobba, din rygg ska ta skada. Dina lungor förgiftast av den miljö du sliter i, men vad gör det för blir du sjuk kan du ju inte räkna med att din uppoffring har gjort något resultat . Ja ni hör väl min inställning.

Sen kan man också undrar vem som sitter i makten och för mobbing på hög nivå. Det är som vi alla föräldrar jobbar för är en skola utan mobbing, nu har vi det regerings nivå istället. Det är ju inte klokt, att vi som ska vara förebilder för våra barn, inte kan visa bättre. Ni kanske inte förstår vad jag menar, men sanningen är den att Sverigdemokraterna har blivit utsatt för mobbing och ren utfrysning. Detta kallar jag inte svensk demokrati. Nu finns de med och de blev in röstade, då ska vi respektera att de finns där. Kanske man inte gillar vad de står för, men det ger ingen rätt att mobba någon för det. Det är i alla fall vad vi säger till våra barn och vi lär dem att mobbas är fullt och elakt.

Ja ni ser jag fick med mycket på en och samma gång, vad jag röstade på är min lilla hemlighet. Men Jag hoppas Sverige håller i sig, och jobbar sig uppåt så som det har gjort.

Snart kommer mer blogg från mig ha det gott alla där ute...

Vad händer??

Tiden rinner i väg, och man närmar sig sakta jul och kalla tider. Men vad gör väl det, när varje dag ger lite solsken. Jag tycker mest jag jobbar och sliter, men håller även på med ett lite mål för mig själv. Mina promenader och förändringen i kvällsmaten kanske låter som ett litet steg fast för mig är det stort.
Barnen har nu börjat skolan, och det märks du är full upptagna med läxor och annat på kvällarna. Sen börja lappar om föräldrar mötet dyka upp i väskorna, så det är ju bara att se till att ta sig dit. Var rätt komiskt, för i ett papper jag fick av min dotter stod det att det var frivilligt men de ville allt se så många föräldrar som möjligt. De anser nog att i en tyst mening att de är stora nu, men vi föräldrar ger ju inte upp för det.

Nej nu knackar kvällen på min dörr och jag inser nog jag måste sova snart, i morgon är det ledig dag. Fast jag har nog inbokat den också som jag brukar göra. Fast nu gäller det ju min egen hälsa, känns skönt att i alla fall röntgen blir av. Sen vet ingen vad det kommer bli för resultat, men jag tror ändå att detta är en bra början. Ta hand om er alla där ut..Natti...

Åter Måndag

Nu är det Måndag igen, jag kan inte fatta hur fort helgerna går, särskilt de som man är ledig. Denna helg har det väl inte varit så mycket på tapeten, mer än att jag i vanlig tur fått mig en avhylvning från min Fostermor. Det är inte ofta jag får vara ifred från henne, och jag undrar ibland vem som valde just den familjen som min. Inte var det jag ialla fall, det är en sak som är säker. Det som skrämmer mig är alla hennes lögner, de kommer farande ur hennes mun som vågorna vid strandkanten. Jag kan inte fatta, jag kan inte förstå, vad är det för fel. Det tycks aldrig var gott nog, vad jag än gör, försöker på alla vis vara just den hon vill jag ska vara. Men istället för att hjälpa stjälper hon mig och mitt liv blir ett liv på flykt. Där tryggheten aldrig finns, där moderskärleken har ebbat ut och hatet tagit över.

Men nog om detta, annat som hände i helgen var nog lika med noll. Ja det är väl bara en lugn helg, med mysig fredags kväll med barnen och spel. Städ av garderober och annat, lovar det var mycket skit som fick flytta ut från mitt hem. Trodde inte man var en samlare men kanske alla tills man är det, i en liten eller stor skala vem vet.
Idag är man åter på jobbet för att där göra ett dygn, det är inte utan man längtar hem någon gång under detta pass. Tur är väl ändå att barnen är hos pappa när man göra dessa pass, för annars skulle man bli tokig skulle jag tro.

Veckan ligger framför mig och jag ska ta varje dag med glädje, inte låta bekymmer komma i min väg. Blunda när jag ser bekymmer och le när glädjen närmar sig mig.

Ta hand om er alla där ute många kramar från lilla mig.

Jobbar åter igen.

Vad ska man säga nu är man tillbaka, har nu snart varit igång en vecka. Ja ska inte klaga för trots en underbar sommar känns rutiner och vardagsslit som en sak jag gillar. Det är nog så att man är lite av en rutin männsika. Det gick inte många minuter på jobbet innan man fann att nu var jag tillbaka igen, och leendet hos de boende kändes som de saknat mig. Min sommar har varit fantastisk, solen har allt lyst på oss med, trots sista perioden av semestern. Men som någon sa till mig, vi kan inte rå över vädret,le och ta allt osm det kommer i annat fall. Nu planerar jag redan för jul och bygger upp en mysfaktor då man bara ska umgås med sina kära, äta gott och bara vara. Kanske jag är lite snabb för först fyller mina huliganer år. Den ena fyller 16 den andra 13, med bara en vecka mellan. Det är inte lätt att komma på vad jag ska ge dem, men i mitt huvud är det reda i full gång på vad jag ska göra. Att jag inser att jag inte ska köpa några kläder till min dotter när nog sanningen, för jag har inte den smaken säger hon. Tur att hon fick köpa fritt av sin lön i somras då. Men lite finns det nog en gammal mamma kan hitta på i alla fall, älskar att fixa och dona med sådant. Har heller inga problem med att redan nu köpa och lägga på ett mörkt ställe och sen komma ihåg att det finns där för födelsedagen. Sen har ju min underbara dotter kommit på att man kan skicka önskningslistor på mail med god info var man kan köpa saker och hur osv. Ja inte kan man kalla henne osmart så att säga.

Lika väl som jobbet börjat för mig har skolorna äntligen börjat för barnen och det är med blandad förtjusning de inser detta. Min dotter tyckte det skulle bli roligt att börja första ring, medanas min son kände kanske inte riktigt det samma för att börja sjua. Men nu är vi igång och vardagen flyter på...Ta hand om er alla där ute....

Husaberg...

Tänk vad tiden går, jag har snart bara en vecka kvar på min semester och jag måste erkänna att jag inte längtar tillbaka. Denna period i husvagnen har varit så skön, känt mig hemma så fort vi kom på plats. Vet att jag inte uppdaterat mig här ordentligt, men vad gör det när man har semester. Vi har fördrivit våra dagar med lite shopping och skratt och spel. Sen har jag mina vänner i Askersund verkligen ställt upp, deras frys har man fått använda, och när det blev krisläge var det de som ställde upp.
Visst hinner man tänka en hel del när man sitter här i förtältet och funderar en massa, men jag tycker inte jag kan bara skriva alla klagomål här. För det är ju inte alltid det är så, jag känner mig harmonisk med mitt liv och jag kan inte just nu säga något negativ. Jag tycker man förtjänar ett leende varje dag och man ska ta varje andetag som en gåva. Ta nu hand om er så lovar jag snart bli bättre på att blogga, om det är någon som läser. Kram

Semester...

Ja nu närmar det sig fort, det man längtat efter så länge, semestern. Ska bli så skönt då året har bjudit på så mycket överraskningar, att man nu behöver koppla av. Ska idag göra mitt sista pass, sen är det härliga frukostar på altanen, vila i baden baden, som gäller. Det är inga stor krav jag har på min semester, utan att få vila och känna sig fri är nog det viktigaste tycker jag. Sen brukar jag slå ihop min semester med att få lite extra tid med mina vänner i A och det betyder så mycket. Livet är ju annars så hektiskt att man inte fattar, hur man egentligen orkar, att vandrar i detta ekorrhjul är en fråga. Men man gör det år efter år, och aldrig gör man ett avhopp från det så att säga. Men det viktigaste är att du hittar din guldkant i livet, för varje dag bjuder på en sådan, det vill jag lova er. Ha det underbart där ute nu så höres vi senare...kram

Mitt i Veckan...

Hej och hå, tiden springer i väg, och med den sommaren. Än har jag inte fått semester men snart hoppas jag, man räknar ju ner dagarna så att säga. Det är ju en längtan man har, att komma till stranden och bara koppla av, veta att man sakta kan koppla av utan att något stressar en. Mycket har hänt i mitt liv, och det är väl förändringar på gång, men jag tar dem som de kommer. Just nu lever jag i nuet och det trivs jag massor med, att ha min vän nära mig gör livet så mycket enklare. Vänskapen blir starkare för varje dag och jag är glad vi har varandra, jag uppskattar allt som vännen gör för mig och min familj. Sen är det ju tyvärr så att vissa i min närhet förstör mer än de vill, och det gör ju inte saken bättre. Men jag blundar, söker hjälp av rätt systemet Sverige, men vad får man för det inget. Det enda man kan gör är andas lugnt och hitta en genväg för att överleva. Det är något vi är fantastiskt duktiga på vill jag lova, det är något man lär sig när man lever . Kanske det är så man ska på något sätt vara tacksam för att man har fått gå igenom allt här i livet, för det har ju lärt mig att leva och uppskatta livet för vad det ger varje dag.

Just nu är mina barn hos sin pappa, och ja det är tomt. Men veckorna går fort och jag är snart heltids mamma igen. Gäller att bara ta igen sig nu så energin finns där, när de dyker upp hos mamma igen. När de kommer vill jag lova att då ska vi ha semester och bara rå om varandra. Nu är det dags att ge sig i väg till jobbet, och jag önskar alla där ute en bra dag....

Måndag kväll...

Hej och hå vad tiden springer i väg, och jag fattar inte var den tar vägen. Har varit långledig från jobbet och det har ju inte hänt något så där..Men jag tycker ändå att tiden rymmer från mig, och jag har inte hittat den perfekta tidsbrommsar klossen ännu. Men vad gör det väl om hundra år, jag kan inte tänka mig något som skulle kunna bromsa tiden om så bara för en sekund. Just nu jobbar jag ju heltid och det tar sin tid av mitt liv, och jag vet att man inte ska klaga men kanske vore det skönt att få jobba mindre. Men då blir det inte mycket till pension så att säga, men ska man verkligen gå och funderar på det nu? Är det inte nu man ska leva, kanske man inte är fitt for fight när man blir äldre.
Ja nu ska vi inte klaga det är ju sommar och solen lyser ibland, och man får passa på att njuta av de minuter man är ledig. Min stora dotter har just jobbat sin första vecka på sitt sommar jobb och hon tycker det är si och så, kanske tungt att dagarna flyger iväg för henne med. Men vi löser detta när vi sitter på vårat smultronställe i sommar och njuter av sommaren de sista veckorna innan sommaren flyger sin kos...
Ha det gott alla där ute många kramar lilla jag...

fredag

Ja nu stundar en helg på jobbet, och det är väl rätt ok tycker jag. Min vecka har rullat på för full, jobb och åter jobb. Men det är väl så en heltids tjänst ska se ut, har inte hunnit med så mycket på personliga planet att skriva om. Att jag återigen skulle skriva att mina tankar har varit i sin egna värld är väl alldeles onödigt för frågan är nog att ni känner till dem vid det här laget så att säga. Barnen har varit hos pappa denna veckan och jag saknar dem verkligen. Men i Torsdags passade jag på att ha en eftermiddag med min dotter, vi fönster shoppade och avslutade kvällen på altanen med att grilla bara hon och jag. Det var så fantastiskt skönt, vi prata som vilka vänner som helst och skrattade åt omvärlden. Kan bara beskriva det som en helt underbara kväll. Älskar verkligen mina små änglar, får snart hitta på något med min lilla plutt också. Det struliga med min pojkvän har jag lagt på hylla, en paus så att säga, det är energi jag inte orka med nu. Men jag kan inte klaga för det blir inte sämre, det är harmoniskt runt mig, och inga stordåd i vägen så att säga. Ha en härlig helg alla mina blogg vänner så hörs vi snart igen.

Nu sitter man här och funderar...

Vid fotändan av min säng, knastrar elden, och det blir varm och gott runt mig. Just denna dag vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva, det är så mycket tankar som flödar, det är som ett virre varv. Mycket kringel och krås där uppe, som jag inte får ihop. Ja känner att varje dag är som en kamp för att överleva, det är många pusselbitar som ska passa ihop. Idag har många av mina tankar varit där de inte ska vara, många pusselbitar går inte ihop hur gott jag än försöker pressa ihop dem. En viss person har snurrat i min skalle idag, många funderingar har vandrat, jag har undrat över vad han gör i sitt liv, aldrig kommer jag till något svar heller. Fundersam blir jag, för vissa dagar ägnas inte en tanke åt det hållet, andra dagar är det timmar efter timmar han tar upp min dyrbara tid med att vara inne i mitt kringel och krås. Det låter ju inte ens klokt det jag säger eller jag menar det jag skriver, men kanske någon läsare där ute begriper vad jag menar, eller förstår varför mina tankar blir så fel. Haft ett tungt möte idag med tjej gruppen, där många tankar har vandrat, och vi delat allt med varandra. Vet inte om vi någonsin kommer till att bli något klokare, men ack så skönt det är att träffas, prata och få ut saker ur vårat system.
Inget blir bättre av att det jag har runt mig bara snurrar fortare och fortare, kärleken den finns där men tiden att träffas finns inte. Få stunder vi har, minuter istället för timmar, halvtimmar i stället för dygn, ja det borde förklara en hel del. Är det ensamheten som får mig att bli snurrig, ensamheten som får mig orka tänka, ensamheten som får mig att fundera? Kanske man kan säga att det är inte konstigt man blir lite konstig ibland.
Men är det något fel på att vara lite annorlunda ibland, vem säger att man inte får vara det? Det kanske ska räknas som något positivt att vara det? Att vara så som ingen annan är, att vara den du är sådant borde väl räknas när man står där vid pärleporten, eller vad tror ni?

Dagen som gick.

Ja denna helgen kom med kyla och annat. Det var väl inte så jag tänkt mig helgen då jag var ledig, hade tänkt mig något i stil av värme och många timmar i min trädgård. Men det blev ju inte så, fredagen började med härliga planer inför en kväll med mys, och massa godis. Att få ta några öl med min pojkvän som jag inte sett på ett bra tag var också inräknade men ibland kan man inte styra över vilja av ödet. Det började så fint mitt på dagen, tanden värkte och kroppen var mör som spagetti. Så jag insåg att det kanske inte skulle bli en pigg kväll, men hade inte räknat med att sitta på jouren med tandvärk. Jag vill bara säga till alla där ute att tandvärk är inget man vill ha, jag tar vad som helst, nästa i smärtans väg. För det var nog det värsta jag varit med om, hela käken bara värkte och jag kunde inte föreställa mig den smärtan. Kvällen blev lite si och så, men jag fick ju luta min onda kind mot C och det gjorde ju allt lite bättre. Många värktabletter senare somnade jag och insåg jag var tvungen att ringa jouren i morgon, även om det skulle bli dyrt.
Så lördag morgon var upp tidigt för att kunna ringa, till dem. Jag är ju inte den som gillar att gå till tandläkaren, men värken gör att rädslan fick övertaget. Men väl där gick det rätt ock tog cirka en kvart, sen var smärtan borta. Lovar att det var skönt, när smärtan lämnade mig och ja kunde le utan att det gjorde ont. Sen bar det iväg till Stenstorp det var ju marknad där, men att man skulle behöva ha på sig vinter jackan igen det kunde jag inte tänka mig. Men jag var så illa tvungen, för fy vad kallt det var. Det blev ett kort besök på marknaden sen hem för att greja och feja lite. Sen hände något, all energi tog slut, och jag la mig raklång i sängen och sov ett par timmar. Men nog om detta dagen, har varit ok, barnen har varit sams och nog har vi skrattat åt denna dagen med.

Man skriver och skriver....

Ja man sitter här på kvällen och dagen har varit lång, det har inte hänt så mycket under denna dag. Inte mer än att mitt hjärta varit på besök, var ett bra tag sen vi sågs så det var mysigt. Sen var det en del ja skulle ta i tur med här hemma, men det får nog vänta tills lönen är inkommen på mitt konto. Ja det höll jag ju på att glömma, min dotter hittade sin avslutnings klänning i dag, och det är ett stort plus för då vet man att lugnet finns, ett tag i alla fall. Det är ju lite som ska köpas till men men det kommer lösa sig det med.
Var på teater idag med min dotter i Hjo, och det var bra. Sen att det inte var som jag tänkt mig, det gjorde att man blev lite tveksam. Men innehållet var ju det som var summan av det hela, och tanken bakom det var ju det hela.
Kanske ni vill veta vad det var för teater jag var på?
Det hela handlade om fyra kvinnor, som hade varit i förhållande som inneburit våld i dess olika meningar. Sanningen att se detta var skrämmande, man fattar, man får en ah upplevelse. Synd bara att det inte var någon direkt uppslutning, när det är ett hett ämnen som togs upp.
Kanske jag inte ens behöver säga att inte en enda man var där, vilket var mycket synd. Nu är det inte så att jag säger att det bara är män som slår kvinnor, utan det finns kvinnor med. Egentligen vill jag ge en eloge till de som spelade upp detta, och visade vad som pågår innanför de stängda dörrarna, vad som döljer sig bakom stuga som ligger där röd i skogen.
Egentligen är det inte svårt att förstå, att jag själv varit där, och man inser vad man skulle gjort, men samtidigt förstår jag också varför det tog så lång tid innan jag lämnade.
Denna kväll var så underbar, det var jag och min dotter, några nära vänner som var där. Att från min dotter se intresset hon la i pjäsen, att hon knuffa till mig i axeln när något kändes igen. Det var det som gav mig ljus och lycka över det liv jag har framför mig.
Ta hand om er alla där ut, nu ska jag sova några timmar innan helgens jobba stundar...

Mina änglar

Mina änglar!
En tår föll ned på min hand.
Den glittrade i ljuset från fotogenlampan.
En annan tår sjönk in i sängkläderna och
lämnade en våt fläck efter sig.
Som en kraftig vind
varm och stark.
Torkade du min ängel bort tåren från min kind.
Vinden mellan oss skapade förtroende och medkänsla.
Plötsligt såg jag målet på andra sidan bron.
Livetsbro började ta slut,
bron som fört mig dit jag är idag.
En del är rädda, rädda för mörkret,
så var även jag.
Men stödet från, mina små änglar,
fick mig att förstå.
att jag nu gått den långa vägen över bron.
När jag nått brons slut skulle jag inte,
inte känna någon sorg och pina längre,
ingen rädsla, ingen ångest.
Utan jag skulle uppleva glädjen och kärleken,
jag skulle få sova lugnt om natten,
få den vilja jag ärligt förtjänat.
Tack mina änglar för ni funnits vid min sida,
inte svikit, utan skänkt mig tillit och vänskap.
Ni har funnits hos mig när jag behövt er.

Tisdagen, den lediga dagen som försvann

Dagen har som vanligt gått i ett tempo, där man inte hinner med tycker jag. Många måste finns det när de få dagar jag är ledig, men vad hinner jag med? Ja inte är det mycket, och det känns inte bra. Det stressar upp mig och jag orkar inte med det riktigt, det är som en börda kan jag tycka. Fast samtidigt är det väl onödigt att lägga vikt på sådant man vet att man inte kan göra något åt. Det är inte så mycket att skriva om just idag, men visst har tankar farit fram och tillbaka. Något jag längtat efter idag mycket är en nära vän till mig, vet att det inte var längesen jag så henne och hennes sambo, men ändå. Det är bara så att ibland får jag sådan längtan efter att bara ta en kaffe med min gumman, vara där och höra hennes goda ord. Men tyvärr är det långt till Askersund, och min ekonomi tillåter inte mig att bara fara upp för en kaffe, även om jag så gärna vill. Men ett samtal är ju inte så dyrt, eller ett sms.
Har varit på min lilla terapin i dag och det var som vanligt något som kom upp till ytan, att vara där jag är i livet är inte det lättaste. Men att se framåt är heller inte så lätt, och kanske just det som jag tänker på.
Ja det är väl så man inte ska tänka så mycket, om vad som väntar eller vad som varit. Utan tänka framåt, det är vad jag ska göra.
Ja nu ska vi ta tag i resten av veckan, bara bita ihop och gå vidare. Ta hand om er alla där ute.

Idag är det soffan, som varit min vän. Fick ringa mitt jobb och sjukskriva mig, vilket inte är så roligt. För på ett nytt jobb, vill man gärna vara frisk och kry och visa sig från sin bästa sida. Men så som jag låter skulle det inte funka, utan bara krypa ner i soffa och bara vara. Idag kom min vän J hem från sälen, och det var så skönt. Tomt har det varit men nu är hela huset helt igen, och man kan slappa.
Idag har min bil fått sig en översikt, och det slutade med att man får göra ett besök på mekonomen och inskaffa lite nya delar. Det är väl så att en gamal bil behöver kärlek och ömhet även den. Nu är jag tyvärr inte så noga med bilen som jag borde var, tuta och köra tycker jag räcker. Min väninna Mia gjorde en check och imorgon blir det shopping, sen blir det J som får plocka ihop det.
Som det verkar så är det tur att det inte är jag som ska göra något av det där, för jag kan inte något om bilar. Det är inte min del i livet, be mig göra något annat vad som helst kanske men inte meka bil, det är ett pussel som inte går ihop. Tur man har vänner säger jag bara.
Snart är det helg, och det ska blir så skönt, även om jag nu fått vara hemma två dagar innan. Men att vara hemma sjuk är inget roligt, vill bara vara frisk och orka göra saker här hemma, för just nu rasar allt runt mig känns det som. Nu orkar jag inte skriv mer så lova ta hand om er där ute.

Onsdag dag

Slår upp mina ögon, denna gråa dag. Varför kan det inte vara fint väder, så man kan få njuta en ledig dag. Det är ju inte så roligt med grå mulet och kyla. Våren ska ju vara på väg så det borde ju gå fort nu, för när snön kom så vara de ju med snabba bud. Ja man kan ju inte klaga, för våren knackar ju på dörren och man ser solen ibland, mellan molnen. Så snart kommer den, och då man alla bekymmer för de som allergi. Kan faktiskt tycka synd om dem, då deras ögon börjar rinna och allt bara blir till snor. Men jag kan väl skatta mig lycklig att inte höra dit då, får njuta av de blommande bladen, och pollen som far runt. Ja som jag brukar säga man ska väl vara glad för det man har, för hur du än vänder på allt så är det nog så att det finns de som har det värre.
Nu går vi ju mot pingst och alla lyckliga små, kanske ska gifta sig denna helg. Vet för jag gjorde detta för många år sedan med barnens pappa, än idag kan jag tänka på min bröllopsdag, och det var så fint. Har sparat alla dessa minnen till mina barn så de kan få detta när de vandrar vidare på livets väg, och jag kan bara se dem njuta.
Idag ligger min dotter hemma sjuk, hos pappa är hon och hostar för fullt. Känns tungt att det inte är hos mig hon är, vill så gärna ta han dom henne när förkylningen slår till.
Nu ska jag ge mig ut med mina hundar sen är det apt på jobbet, och det får man ju inte missa. Eller jag skulle kunna tänka mig göra det och bara vara hemma, men icke sa nicke.
Ta hand om er där ute nu kram från lilla mig.

Ärren.

De fanns inte där.
I min värld var allt bra.
Någon sa det, orden blev meningar.
Jag såg inte, något gjorde mig blind.
Men sen kom orden, de blev till handling.
Jag blunda, vände andra kinden till.
Det blev värre, och ingen kunde se slutet.
Mina tankar var inte där.
Fast jag var mitt i det.
Men nu, när allt är över.
Då ser jag, då förstår jag.
Men vad ser jag nu?
Bara allt som jag skulle sett innan.
Vem får det nu?
Vem orkar med mina vändningar.
Sidan av mig själv jag inte vill ha.
Nu förstår jag hur mycket det skada.
Nu ser jag ärren, de gör ont.
Sveken, slagen, orden, jag det är bara så.
Nu när allt ska vara bra.
Då blir det jobbigt.
Det är inte nu det ska vara jobbigt, det var ju då.
Vad är det som händer?

Påsk 2010

Men sol och värme, kom påsken detta år. Att jag i sinnet kände samma värme och glädje har många förklaringar, en av dem är att just denna påsk, kom mina underbara vänner ner från Askersund. Så när jag fått beskedet att de skulle komma ner, gjorde att man gick på moln fram till långfredagen. Så kom fredagen och med den grillning, god mat och massa skratt och glädje. Ja det behövs kanske inte beskrivas, men så underbart var det. Att få dela en högtid med sina underbara vänner gör att man mår så bra, sen att äta så mycket gott gör att hela kroppen njuter. Det glada temat fortsatte genom hela helgen, och det var inte mycket som gick fel. Av mitt dåliga sinne och min dåliga balans i livet kände jag inte så mycket av, med andra ord, jag kände glädje och lugn i min kropp. Det är ju inte så att jag alltid på mår dåligt, men vet också att det jag gått igenom gjort stora ärr i min kropp som jag inte trodde de skulle göra. På något sätt, trodde jag att man återigen skulle kunna skaka av sig det som hänt, sen bara gå vidare. För vad än andra säger, så trodde jag aldrig att det skulle vara så allvarligt, kände inte att det skulle skada så mycket, men nu vet vet jag. Ärren kom, och de gör sig påminda många gånger på en dag. Därför är det toppen när dagen, kan förändras och man inte behöver tänka på eller känna efter vad ärren har för effekt

Nu är helgen över och jag sitter i soffan och degar, i kväll är det dags för dygn pass på jobbet, så det bra att vila lite innan nu och bara koppla av. Min inneboende är i sälen, och fara runt i backarna, och mina hundar är hos vänner. Ja ni förstår själva vad jag menar hela huset är tomt, men bara att njuta. Undrar vem jag ljuger för egentligen, hatar ensamheten, klara några timmar, det njuter jag av. Men inte för många dagar åt gången, det blir ju nästan skrämmande. Men alla är vi ju olika och tycker olika. Så är det.
Nu får ni alla ha en bra dag där ute, och en fortsatt trevlig vecka, kram till er alla...

Bitter

Ja vet inte hur det kommer sig att man en morgon bara kan vakna och vara så jävla bitter som jag var, för att sen nästa dag bara känna sig totalt tom. Det är konstigt och jag undrar vad det är som rör sig inom min hjärna och det kringel och krås. Men visste man det skulle det ju inte finnas någon jobb för psykologer och annat folk i vita dräkter. Men igår var det en dag som jag bara kände att jag kunde strypa allt som har med rättsystem och andra vägar att tillgå. Varför är det så att det är vi, som har gått igenom slagen, fått orden in präntade, fått rädslan som våran enda vän, vad är de som gör att det är just vi som inte får någon frihet? De spår och ärr vårat tidigare liv skapat sitter kvar, gör sig påmind många gånger under en dag.
Där står du förbannad, du tappar kontrollen, du är inte medveten om vad som sker, men för att du ska må bra, få tillbaka din känsla om hel kontroll, ja då tar du till slagen. Skriker åt behandlar din käraste som det vore en stryk påse som tål hur mycket som helst. Sen just den där dagen går det för långt, slagen är för hårda, orden för många, hon får nog och du anmäls. Hon känner sig nöjd med detta lilla steg, som för henne var flera mil att gå, men hon pustar ut, nu har ju första steget tagits då borde ju resten bli lätt?? Men så fel, det blir en kamp, en kamp mot samhället och dess konstiga sätt att se på livet. Ja det blev inte som någon tänkt sig, kvinnan/ mannen/ offret står kvar stampar är rädd, vågar inte röra sig. Tittar alltid till höger eller vänster, undviker roliga nöjen som kan innebära att just du finna där. Straffet blev, ja lite vård, lite prickar i registret, men du kan fritt röra dig. Samhället finns kvar, nöjena finns kvar, inget hindrar dig. Du är ju faktiskt fri, men hon är det inte. Hon bär på en rädsla som funkar som en cell för henne. Varför är det så? Svaren får vi aldrig, det är bara bygga upp sitt självförtroende och kämpa vidare, vi peppas, men vad hjälper det, när det är tomhet och rädsla vi känner.

Där ser ni vad orden flödar, vad jag är bitter på, men det är ju bra att få det ur sitt system. Mina läsare har ni en ide, vad som gör att det känns så ...lämna gärna ett tips, peppa vidare, för jag lovar det är inte bara jag. Vänd dig om när du är ute på gatan, där möts du av någon som samma öde har som jag och många andra. Lova ta hand om er och gör det bästa av dagen..

Ledig dag....

Ja nu var det måndag morgon och efter några slitsamma dagar på det nya jobbet känns det så skönt, att sakta gå upp ur sängen, inget stress. Kaffet och en filt framför TV, inte dumt det. Men nu blir det ju inte alltid så eller hur? Min dotter fick lite snespel när inte locktången funkade och tiden bara sprang i väg, så då blir det lite stressat, och en tonåring i stress är inte att rekommendera på morgonen. Men men iväg kom både hon och lillebror, så nu står huset tomt eller nästan för en framåt. Men känner jag min dotter kikar hon väl upp till lilla mamma någon gång, och dagarna kommer att gå fort ändå. Det nya jobbet tar sin tid, och kräver mycket energi av mig och det känner jag för mitt huvud säger ifrån flera gånger, men än tänker jag inte ge mig. Det är inget dröm jobb, och det är så mycket som är nytt, kommer att ta evigheter innan jag lärt mig allt. Man ska se målen inte hindrena eller hur?

Ute skiner solen och man märker att snön försvinner bit för bit och det är så skönt, snart kan man ta fram vårskorna och lägga undan de tunga vinterkängerna. Med våren kommer vårkänslorna och det finns även om mycket är lite avigt i mitt liv så finns det ljusa stunder. Mina barn, mina vänner, min J, och sen var det ju min nya kärlek. Att vara kär är underbart, pirrar lite i magen som om man vore tonåring igen, men jag tar steg för steg. Man får hoppas han har förståelse för att jag beter mig som en lite unge som nyss lärt mig gå. Man är rädd vill inte gå för fort fram, bara ett steg i taget. Vill bara det ska bli bra men inte för många förändringar för då känner jag paniken.

Ta hand om er där ute nu så ska jag ta tag i denna lediga dag med buller och bång.

Tankar

Ja ibland undrar man, sägs ju man ska var lycklig för det man får, men just nu vet ja inte. Har ju fått en heltidstjänst på ett gruppboende, och borde vara lycklig. Men jag är lite besviken faktiskt för det är väl inte så att jag har längtat efter detta. Kanske man borde skämmas över att säga så, men jag känner att heltid inte är riktigt min grej. Hinner inte med hem och familj på det sätt jag vill och önskar, får ta det pö om pö. Men nu är ändå en del i mitt liv avslutat och det känns så skönt, att jag blev trodd på och domen kom. Kanske det inte blev som jag tänkt mig, han kommer vandra fritt i samhället, finnas där, så jag får ändå titta mig en extra gång runt nacken när jag är ute. För att träffa honom är det sista jag vill, förr fanns det kanske en längtan efter att vi skulle kunna göra ett avslut men det är nu förbi. Det är nu en historia som jag lämnat bakom mig, och jag vill inte titta mer bakåt utan framåt. Faktiskt är det så jag gör tycker jag. Nu blev det ett kort inlägg idag, känner att jag inte hinner med. Men ni får ta hand om er där ute...

Oj vad tiden spungit iväg

Nej jösses vad tiden har gått fort, jag inser hur långt efter jag jag ligger i min blogg. Men så är det väl ibland, man kan ju inte alltid hinna med. Ja vet inte hur långt bakåt jag ska gå, det är väl så att vardagen har flutit på och snön har öst ner utanför. Sportlovet har ju gått och det tillbringade min dotter i sälen, detta klarade hon bra. Ett samtal hem, där det berättades om en fläskläpp, inga större skada med andra ord. Sonen var hemma och satt mest framför datorn, att gå ut i snöväder passade inte honom. Jag och min vän passade ju på denna vecka att fylla år, och det firades till och från, av vänner till oss bägge. En tur till min syster i sandviken hann vi med under denna veckan också, fast man varnade i alla kanaler om att man skulle hålla sig hemma. Det var ju snöoväder, och vägarna igenbommande, men vi gav oss iväg i alla fall, de hela 36 milen. Som tur är så körde ju J dessa milen, en van bilchafför som han är, så man satt tryggt hela vägen. Efter ett dygn hos min syster, tog vi oss hem och som tur var tog vi en omväg förbi Askersund, där stannade vi upp och fick i oss lite god lunch. Underbar vän, där stod maten klar när vi kom, och hon tog emot oss med öppna armar. Sakna ju hennes sambo, men han var någon annanstans, med mitt minne har jag ju redan glömt det. Vi blev bortskämda och man kände inte för att åka hem, men insåg väl att det snart var dags, för det var ju en liten bit kvar. Ute öste snön, och kanske vi inte skulle hitta hem tillslut.

Ja det var sportlov veckan, i snabba drag, hängde ni med?

Sen har dagarna runnit på och dagar har blivit veckor, jag sen blir veckor till månader. Men jag har under denna period, varit med om en bergodahl banan som heter duga, Men slutet var det bästa, jag fick styrka att gå vidare. Förstod alla fel, förstod att jag blivit lurad av kärleken. Men nu vill jag inte älta detta, för ni som är mina vänner vet vad som hänt mig, och att livet sakta går vidare. Hur man än säger så finns det hopp och detta hopp har jag fått styrkt av mina vänner som orkat finnas runt mig. Det bästa är att det finns kvar hahah...

Nu väntar jag bara på dagen med stor D.. Sen vandrar jag vidare, med mina vänner sida vid sida.

Lördag kväll!!!

Ja nu var helgens först dag över, och kvällen lider mot sitt slut. Varit en bra dag, men ett enkelt firande av min födelsedag och J födelsedag Fick ett fint halsband av mina barn och vännen J, tulpaner av Tina, blev så glad för mina paket. Kvällen blir i lugnt tecken, och sitta i soffa med familjen och mysa framför melodifestivalen. Så ska det väl vara kan jag tänka mig, och ska jag var ärlig känns det mysigt. Fast konstigt nog kryper rastlösheten i min kropp ändå. Men kvällen blir inte så sen för det är arbete i morgon, och det är bara kliva upp tidigt. Sara min älskade dotter sover över här idag, för i morgon ska hon ge sig iväg till sälen. Ner för backarna ska hon åka, och man får hoppas att benen håller och man slipper gips för resten av sportlovet. Ska se att denna veckan blir underbar, den som kommer skall.

Full fart i backen.

I dag blev det familje aktiviteter, fyllde termosen med god choklad, och digestiv kexen packades. Sen bar det i väg till backen, och man kastade sig ner för backen, även hundarna var med. Aj Aj sa ryggen, men vad ska man göra. Man vill bara le och det var så skoj. Visst kände man sig kanske lite för gammal för detta, men vem bryr sig. Upp på vaxduken och i väg for jag, efter mig kom hundarna, skällande och gapande. Men efter någon timme var det dags att åka hem, blöt och jävlig var man, och helt slut. Men vad skönt det kändes att ha gjort något roligt och att ha fått röra på sig. Ja så ni som ännu inte hunnit ut i backen, tveka inte ta med er vännen och far ner ska ni få ett skratt för dagen. Nu är det kaffe och lite vila innan middagen ska göras...kramar lilla jag

Vad händer?

Ja nu är det en sådan där period som där tankar vandrar och vandrar. Det tycks inte finnas något slut på mina tankar, ska man verkligen behöva ha det så här. Varför kan det aldrig ta ett slut? Jag känner mig så ensam trots alla vänner jag har runt mig, orolig så kroppen får problem. Satt idag och tittade på gamla bilder och minnen väcktes till liv, vad är det som hänt? Kan se in i livet jag levt, plötsligt är alla goda minnen på mig hela tiden, och jag blir tokig. Det är som att det knackar på min rygg inte vill lämna mig ifred, och helst av allt vill jag bli lämnad i fred. Vill inte påminna mig om allt som varit det förflutna, vänner som bytts ut, ungar som växer ifrån mig, kärleken som försvinner. Det känns som jag hela tiden bara hela tiden gnäller, och inte kan hitta något positivt att skriva om, men måste man det? Jag vet inte vilka ni är som läser mina tankar, vet inte om ni bryr er, kanske ni tröttnat på mitt gnällande. Men vad ska man göra med sitt liv?
Tänker ibland på din trygga hand, de som gav mig kärlek, gav mig styrka att fortsätta, den som hjälpte mig med de svåra steg jag var tvungen att ta... Sen att det var samma hand som bröt mina vingar, det hjälper inte att tänka så. Fattar ni det måste ta ett slut, detta eviga tänkande...Jag fattar inte.....

Ny vecka, nya tag.

Ja nu var det en ny vecka med nya utmaningar, som man egentligen inte har en aning om just nu, men jag lovar de kommer. Barnen är nu hos sin pappa, så mamma får vila upp sig lite, sen är jag full med energi när de kommer nästa vecka igen. Dagen börjar som vanligt med full fart till skolor, väskor att packa till pappa, och annat smått och gott. Men nu sitter jag här i tomt hus, och funderar på vad jag ska göra. Det är konstigt så passiv man kan bli, man undrar var energin tar vägen. Ja tycker nog de knackar på min rygg, men jag orkar inte vända mig om för att se vad den vill. Soffan känns som ett gott alternativ nu innan jag ska jobba. Måste ju samla mig inför veckan som kommer, redan nu i skrivande stund, inser jag några utmaningar denna veckan. Bara bita ihop och ta varje minut för vad den är, njuta av den stillhet som finns runt mig just nu, för man vet ju inte i vilken sekund den kommer att bytas ut till orkan. Ta hand om er där ute nu och njut av varje minut du får för de kommer inte tillbaka....

Liten på denna stora jord.

Solens strålar försöker nå fram, de kämpar hårt.
Men jag känner dem inte, trycker mig närmare min vägg.
Där skuggan når mig, mörkret omfamnar mig.
Tryggheten från den den kalla sten väggen känns så skön.
Blinkar med ett öga, kikar ut.
Varför vill jag inte dit ut, ta för mig av de möjligheter som ges?
Kanske det inte finns något bra svar för det.
I mitt öra skapas vågor av skratt, de ekar i mitt öra.
Vill inte höra eller kanske jag vill.
Vet ju egentligen inte vad som finns där ute.
Världen är ny för mig, skrämmande stor och så egoistiskt.
Skulle jag passa, vem skulle se lilla mig.
Skulle någon bry sig?
Mörkrets och kylan är min trygghet, de finns där.
Men solens strålar söker och de ger inte upp.
Värmen krånglar sig in i mitt kalla trygga bo.
Kanske man ska ge upp, känna efter?
Vad kan vara så hemskt i den varma stora vida världen?

Tankar som vandrar...

Ja nu kom den där dagen, då man som mamma önskade man hade en kista full med pengar. Dottern ska snart till sälen, och jag i min fantasi trodde utrustningen var ok, inget skulle fattas. Men vad man lurar sig själv, tydligen var pjäxorna försmå, och allt var krångligt. Önska jag kunde slänga mig in på närmaste sportaffär och bara låta henne välja men det är inget som funkar. Får hålla tummarna för att det finns något i beg marknaden, men känner jag min dotter rätt så är det allt något fel på dem också. Men det är något som inte stämmer för i min hjärna säger mig något att jag köpte nya förra året, men jag har tydligen fel. Eller var fan har de tagit vägen? Men det är nog så att mamma har fel, att vi köpte beg förra året och trodde de skulle funka i år med. Man känner sig så värdelös som mamma när man inte kan tillgodo se sina barns behov. Det gör ont i varje del av själen och man sjunker ner djupare och djupare i den deppiga situationen som hela tiden är runt en. Men som någon brukar säga man måste lära sig att tänka positivt och det får jag väl lov att göra. Hålla tummarna för att det ska finnas några på beg marknaden som passar henne. Sen är man ju inte hemma heller när situationen dyker upp utan man sitter fast på jobbet och kan inte kasta sig iväg och hjälpa henne, utan det lyser bara mörkt runt allt just nu.
Det är inte bara jobbet som krånglar utan allt som jag tar i blir bara svart, när ska man ge upp, när ska man se ljuset igen? Jag bara undrar och undrar....

Ja vad ska man skriva?

Hej hå, veckan framskrider i väldig fart, och snart är helgen här och det innebär jobb och jobb. Men än är vi inte där, och idag har jag varit ledig, och det har inte hänt så jättemycket direkt, vardagssysslorna tar över. Kvällen blev lugn, och sakta kröp jag ner i soffan och myste framför en bra film och lite chips i handen. Men det är skönt att det är så också, för vissa dagar stressar man så mycket att man inte vet varken bak eller fram. Tyvärr kom min rastlöshet krypande lite senare, och då fick jag för mig att baka, och det var faktiskt roligt. Samtidigt var det så härligt att se frysen fyllas, om så med lite, men naggande gott. Ja nu ska jag dra mig in i soffan igen, och koppla av och bara vara ett litet tag till. Ta hand om er kram...

snö, snö nu får det räcka...

Nu tycker jag det får räcka med snö, kan inte fatta att det ska komma mer. Varför? Vem har begärt detta? Inte jag, nog är det fint med snö över jul, men nu räcker det eller hur? Man fryser och bilen vill inte starta när det är så kallt. Eller ja det vill den ju, men det är så jobbigt, skrapa rutor och sopa av bilen, om inte så får du hela rasket med dig in i bilen. Nu är det väl så att jag bara är negativ, och det är kanske inte så bra. Så vi får väl ändra på allt en liten stund, det dröjer innan snön försvinner, den ligger vit på marken och ljuser upp våran jord. Det är ju så det är. Vitt och fint blir det överallt, nu ska vi fram med pulkan och ner för backen fara. Lite snö innanför byxorna och man skrattar när det blir till vatten vid fötterna. Ja nu var jag väl positiv för en vecka eller ett år. Ja inte har jag tid att sitt här heller, för ute måste man skotta och härja, för framfarten ska ju vara fin. Trappan ska sopas så ingen snö följer med in, ja så var det med det. Ta hans om er där ute ska jag se om jag inte kan få med mina barn ut och grosa dem med lite snö... Kramar från lilla mig.

Minnena är som vågor på öppet hav.

Jag sitter där vid bryggan, hör vattnet skvalpa.
Det är något som får mig att rysa, något som får mig minnas.
Stunderna vi haft, stunderna som gått.
Minns din hand i min, inga bekymmer kunde stoppa vår kärlek.
Starkare än orkanen runt oss var den.
Minns då solen lyste på oss, när klipporna höll oss varma, där vinden inte kunde nå oss.
Inget kunde nå oss, ingen kunde röra oss.
Men något rörde oss.
Vinden tog tag i vårat liv, rörde om.
Ingen bit föll på plats.
Aldrig kunde jag förstå, att det var så lätt.
Muren vi byggt upp föll som ett kortspel.
Nog var den bygg med tegel, tegel gjord av kärlek.
Det var ju det starkaste man kan tänka sig eller?
Satt där vid mitt fönster, kände gardinen blåsa till.
Men av vad då?
Inget var där, tomheten var ju så stark.
Men något fick gardinen röra sig.
Var det mina minnen som likt ett spöke fick gardinen röra sig.
Minns ju hur vi satte upp dem ihop, vår kärlek gjorde det tillsammans.
Var jag än vänder mig, finns du där.
Vid vattnet
Vid fönstret
Vid skogsbrynet
Men nu är det tomt.
Vinden har blåst igenom och man frågar sig
Vad händer nu...