Vad händer?

Ja nu är det en sådan där period som där tankar vandrar och vandrar. Det tycks inte finnas något slut på mina tankar, ska man verkligen behöva ha det så här. Varför kan det aldrig ta ett slut? Jag känner mig så ensam trots alla vänner jag har runt mig, orolig så kroppen får problem. Satt idag och tittade på gamla bilder och minnen väcktes till liv, vad är det som hänt? Kan se in i livet jag levt, plötsligt är alla goda minnen på mig hela tiden, och jag blir tokig. Det är som att det knackar på min rygg inte vill lämna mig ifred, och helst av allt vill jag bli lämnad i fred. Vill inte påminna mig om allt som varit det förflutna, vänner som bytts ut, ungar som växer ifrån mig, kärleken som försvinner. Det känns som jag hela tiden bara hela tiden gnäller, och inte kan hitta något positivt att skriva om, men måste man det? Jag vet inte vilka ni är som läser mina tankar, vet inte om ni bryr er, kanske ni tröttnat på mitt gnällande. Men vad ska man göra med sitt liv?
Tänker ibland på din trygga hand, de som gav mig kärlek, gav mig styrka att fortsätta, den som hjälpte mig med de svåra steg jag var tvungen att ta... Sen att det var samma hand som bröt mina vingar, det hjälper inte att tänka så. Fattar ni det måste ta ett slut, detta eviga tänkande...Jag fattar inte.....

Ny vecka, nya tag.

Ja nu var det en ny vecka med nya utmaningar, som man egentligen inte har en aning om just nu, men jag lovar de kommer. Barnen är nu hos sin pappa, så mamma får vila upp sig lite, sen är jag full med energi när de kommer nästa vecka igen. Dagen börjar som vanligt med full fart till skolor, väskor att packa till pappa, och annat smått och gott. Men nu sitter jag här i tomt hus, och funderar på vad jag ska göra. Det är konstigt så passiv man kan bli, man undrar var energin tar vägen. Ja tycker nog de knackar på min rygg, men jag orkar inte vända mig om för att se vad den vill. Soffan känns som ett gott alternativ nu innan jag ska jobba. Måste ju samla mig inför veckan som kommer, redan nu i skrivande stund, inser jag några utmaningar denna veckan. Bara bita ihop och ta varje minut för vad den är, njuta av den stillhet som finns runt mig just nu, för man vet ju inte i vilken sekund den kommer att bytas ut till orkan. Ta hand om er där ute nu och njut av varje minut du får för de kommer inte tillbaka....

Liten på denna stora jord.

Solens strålar försöker nå fram, de kämpar hårt.
Men jag känner dem inte, trycker mig närmare min vägg.
Där skuggan når mig, mörkret omfamnar mig.
Tryggheten från den den kalla sten väggen känns så skön.
Blinkar med ett öga, kikar ut.
Varför vill jag inte dit ut, ta för mig av de möjligheter som ges?
Kanske det inte finns något bra svar för det.
I mitt öra skapas vågor av skratt, de ekar i mitt öra.
Vill inte höra eller kanske jag vill.
Vet ju egentligen inte vad som finns där ute.
Världen är ny för mig, skrämmande stor och så egoistiskt.
Skulle jag passa, vem skulle se lilla mig.
Skulle någon bry sig?
Mörkrets och kylan är min trygghet, de finns där.
Men solens strålar söker och de ger inte upp.
Värmen krånglar sig in i mitt kalla trygga bo.
Kanske man ska ge upp, känna efter?
Vad kan vara så hemskt i den varma stora vida världen?

Tankar som vandrar...

Ja nu kom den där dagen, då man som mamma önskade man hade en kista full med pengar. Dottern ska snart till sälen, och jag i min fantasi trodde utrustningen var ok, inget skulle fattas. Men vad man lurar sig själv, tydligen var pjäxorna försmå, och allt var krångligt. Önska jag kunde slänga mig in på närmaste sportaffär och bara låta henne välja men det är inget som funkar. Får hålla tummarna för att det finns något i beg marknaden, men känner jag min dotter rätt så är det allt något fel på dem också. Men det är något som inte stämmer för i min hjärna säger mig något att jag köpte nya förra året, men jag har tydligen fel. Eller var fan har de tagit vägen? Men det är nog så att mamma har fel, att vi köpte beg förra året och trodde de skulle funka i år med. Man känner sig så värdelös som mamma när man inte kan tillgodo se sina barns behov. Det gör ont i varje del av själen och man sjunker ner djupare och djupare i den deppiga situationen som hela tiden är runt en. Men som någon brukar säga man måste lära sig att tänka positivt och det får jag väl lov att göra. Hålla tummarna för att det ska finnas några på beg marknaden som passar henne. Sen är man ju inte hemma heller när situationen dyker upp utan man sitter fast på jobbet och kan inte kasta sig iväg och hjälpa henne, utan det lyser bara mörkt runt allt just nu.
Det är inte bara jobbet som krånglar utan allt som jag tar i blir bara svart, när ska man ge upp, när ska man se ljuset igen? Jag bara undrar och undrar....

Ja vad ska man skriva?

Hej hå, veckan framskrider i väldig fart, och snart är helgen här och det innebär jobb och jobb. Men än är vi inte där, och idag har jag varit ledig, och det har inte hänt så jättemycket direkt, vardagssysslorna tar över. Kvällen blev lugn, och sakta kröp jag ner i soffan och myste framför en bra film och lite chips i handen. Men det är skönt att det är så också, för vissa dagar stressar man så mycket att man inte vet varken bak eller fram. Tyvärr kom min rastlöshet krypande lite senare, och då fick jag för mig att baka, och det var faktiskt roligt. Samtidigt var det så härligt att se frysen fyllas, om så med lite, men naggande gott. Ja nu ska jag dra mig in i soffan igen, och koppla av och bara vara ett litet tag till. Ta hand om er kram...

snö, snö nu får det räcka...

Nu tycker jag det får räcka med snö, kan inte fatta att det ska komma mer. Varför? Vem har begärt detta? Inte jag, nog är det fint med snö över jul, men nu räcker det eller hur? Man fryser och bilen vill inte starta när det är så kallt. Eller ja det vill den ju, men det är så jobbigt, skrapa rutor och sopa av bilen, om inte så får du hela rasket med dig in i bilen. Nu är det väl så att jag bara är negativ, och det är kanske inte så bra. Så vi får väl ändra på allt en liten stund, det dröjer innan snön försvinner, den ligger vit på marken och ljuser upp våran jord. Det är ju så det är. Vitt och fint blir det överallt, nu ska vi fram med pulkan och ner för backen fara. Lite snö innanför byxorna och man skrattar när det blir till vatten vid fötterna. Ja nu var jag väl positiv för en vecka eller ett år. Ja inte har jag tid att sitt här heller, för ute måste man skotta och härja, för framfarten ska ju vara fin. Trappan ska sopas så ingen snö följer med in, ja så var det med det. Ta hans om er där ute ska jag se om jag inte kan få med mina barn ut och grosa dem med lite snö... Kramar från lilla mig.

Minnena är som vågor på öppet hav.

Jag sitter där vid bryggan, hör vattnet skvalpa.
Det är något som får mig att rysa, något som får mig minnas.
Stunderna vi haft, stunderna som gått.
Minns din hand i min, inga bekymmer kunde stoppa vår kärlek.
Starkare än orkanen runt oss var den.
Minns då solen lyste på oss, när klipporna höll oss varma, där vinden inte kunde nå oss.
Inget kunde nå oss, ingen kunde röra oss.
Men något rörde oss.
Vinden tog tag i vårat liv, rörde om.
Ingen bit föll på plats.
Aldrig kunde jag förstå, att det var så lätt.
Muren vi byggt upp föll som ett kortspel.
Nog var den bygg med tegel, tegel gjord av kärlek.
Det var ju det starkaste man kan tänka sig eller?
Satt där vid mitt fönster, kände gardinen blåsa till.
Men av vad då?
Inget var där, tomheten var ju så stark.
Men något fick gardinen röra sig.
Var det mina minnen som likt ett spöke fick gardinen röra sig.
Minns ju hur vi satte upp dem ihop, vår kärlek gjorde det tillsammans.
Var jag än vänder mig, finns du där.
Vid vattnet
Vid fönstret
Vid skogsbrynet
Men nu är det tomt.
Vinden har blåst igenom och man frågar sig
Vad händer nu...