skip to main |
skip to sidebar
Ja vet inte hur det kommer sig att man en morgon bara kan vakna och vara så jävla bitter som jag var, för att sen nästa dag bara känna sig totalt tom. Det är konstigt och jag undrar vad det är som rör sig inom min hjärna och det kringel och krås. Men visste man det skulle det ju inte finnas någon jobb för psykologer och annat folk i vita dräkter. Men igår var det en dag som jag bara kände att jag kunde strypa allt som har med rättsystem och andra vägar att tillgå. Varför är det så att det är vi, som har gått igenom slagen, fått orden in präntade, fått rädslan som våran enda vän, vad är de som gör att det är just vi som inte får någon frihet? De spår och ärr vårat tidigare liv skapat sitter kvar, gör sig påmind många gånger under en dag.
Där står du förbannad, du tappar kontrollen, du är inte medveten om vad som sker, men för att du ska må bra, få tillbaka din känsla om hel kontroll, ja då tar du till slagen. Skriker åt behandlar din käraste som det vore en stryk påse som tål hur mycket som helst. Sen just den där dagen går det för långt, slagen är för hårda, orden för många, hon får nog och du anmäls. Hon känner sig nöjd med detta lilla steg, som för henne var flera mil att gå, men hon pustar ut, nu har ju första steget tagits då borde ju resten bli lätt?? Men så fel, det blir en kamp, en kamp mot samhället och dess konstiga sätt att se på livet. Ja det blev inte som någon tänkt sig, kvinnan/ mannen/ offret står kvar stampar är rädd, vågar inte röra sig. Tittar alltid till höger eller vänster, undviker roliga nöjen som kan innebära att just du finna där. Straffet blev, ja lite vård, lite prickar i registret, men du kan fritt röra dig. Samhället finns kvar, nöjena finns kvar, inget hindrar dig. Du är ju faktiskt fri, men hon är det inte. Hon bär på en rädsla som funkar som en cell för henne. Varför är det så? Svaren får vi aldrig, det är bara bygga upp sitt självförtroende och kämpa vidare, vi peppas, men vad hjälper det, när d
et är tomhet och rädsla vi känner.
Där ser ni vad orden flödar, vad jag är bitter på, men det är ju bra att få det ur sitt system. Mina läsare har ni en ide, vad som gör att det känns så ...lämna gärna ett tips, peppa vidare, för jag lovar det är inte bara jag. Vänd dig om när du är ute på gatan, där möts du av någon som samma öde har som jag och många andra. Lova ta hand om er och gör det bästa av dagen..
Ja nu var det måndag morgon och efter några slitsamma dagar på det nya jobbet känns det så skönt, att sakta gå upp ur sängen, inget stress. Kaffet och en filt framför TV, inte dumt det. Men nu blir det ju inte alltid så eller hur? Min dotter fick lite snespel när inte locktången funkade och tiden bara sprang i väg, så då blir det lite stressat, och en tonåring i stress är inte att rekommendera på morgonen. Men men iväg kom både hon och lillebror, så nu står huset tomt eller nästan för en framåt. Men känner jag min dotter kikar hon väl upp till lilla mamma någon gång, och dagarna kommer att gå fort ändå. Det nya jobbet tar sin tid, och kräver mycket energi av mig och det känner jag för mitt huvud säger ifrån flera gånger, men än tänker jag inte ge mig. Det är inget dröm jobb, och det är så mycket som är nytt, kommer att ta evigheter innan jag lärt mig allt. Man ska se målen inte hindrena eller hur?
Ute skiner solen och man märker att snön försvinner bit för bit och det är så skönt, snart kan man ta fram vårskorna och lägga undan de tunga vinterkängerna. Med våren kommer vårkänslorna och det finns även om mycket är lite avigt i mitt liv så finns det ljusa stunder. Mina barn, mina vänner, min J, och sen var det ju min nya kärlek. Att vara kär är underbart, pirrar lite i magen som om man vore tonåring igen, men jag tar steg för steg. Man får hoppas han har förståelse för att jag beter mig som en lite unge som nyss lärt mig gå. Man är rädd vill inte gå för fort fram, bara ett steg i taget. Vill bara det ska bli bra men inte för många förändringar för då känner jag paniken.
Ta hand om er där ute nu så ska jag ta tag i denna lediga dag med buller och bång.
Ja ibland undrar man, sägs ju man ska var lycklig för det man får, men just nu vet ja inte. Har ju fått en heltidstjänst på ett gruppboende, och borde vara lycklig. Men jag är lite besviken faktiskt för det är väl inte så att jag har längtat efter detta. Kanske man borde skämmas över att säga så, men jag känner att heltid inte är riktigt min grej. Hinner inte med hem och familj på det sätt jag vill och önskar, får ta det pö om pö. Men nu är ändå en del i mitt liv avslutat och det känns så skönt, att jag blev trodd på och domen kom. Kanske det inte blev som jag tänkt mig, han kommer vandra fritt i samhället, finnas där, så jag får ändå titta mig en extra gång runt nacken när jag är ute. För att träffa honom är det sista jag vill, förr fanns det kanske en längtan efter att vi skulle kunna göra ett avslut men det är nu förbi. Det är nu en historia som jag lämnat bakom mig, och jag vill inte titta mer bakåt utan framåt. Faktiskt är det så jag gör tycker jag. Nu blev det ett kort inlägg idag, känner att jag inte hinner med. Men ni får ta hand om er där ute...
Nej jösses vad tiden har gått fort, jag inser hur långt efter jag jag ligger i min blogg. Men så är det väl ibland, man kan ju inte alltid hinna med. Ja vet inte hur långt bakåt jag ska gå, det är väl så att vardagen har flutit på och snön har öst ner utanför. Sportlovet har ju gått och det tillbringade min dotter i sälen, detta klarade hon bra. Ett samtal hem, där det berättades om en fläskläpp, inga större skada med andra ord. Sonen var hemma och satt mest framför datorn, att gå ut i snöväder passade inte honom. Jag och min vän passade ju på denna vecka att fylla år, och det firades till och från, av vänner till oss bägge. En tur till min syster i sandviken hann vi med under denna veckan också, fast man varnade i alla kanaler om att man skulle hålla sig hemma. Det var ju snöoväder, och vägarna igenbommande, men vi gav oss iväg i alla fall, de hela 36 milen. Som tur är så körde ju J dessa milen, en van bilchafför som han är, så man satt tryggt hela vägen. Efter ett dygn hos min syster, tog vi oss hem och som tur var tog vi en omväg förbi Askersund, där stannade vi upp och fick i oss lite god lunch. Underbar vän, där stod maten klar när vi kom, och hon tog emot oss med öppna armar. Sakna ju hennes sambo, men han var någon annanstans, med mitt minne har jag ju redan glömt det. Vi blev bortskämda och man kände inte för att åka hem, men insåg väl att det snart var dags, för det var ju en liten bit kvar. Ute öste snön, och kanske vi inte skulle hitta hem tillslut.
Ja det var sportlov veckan, i snabba drag, hängde ni med?
Sen har dagarna runnit på och dagar har blivit veckor, jag sen blir veckor till månader. Men jag har under denna period, varit med om en bergodahl banan som heter duga, Men slutet var det bästa, jag fick styrka att gå vidare. Förstod alla fel, förstod att jag blivit lurad av kärleken. Men nu vill jag inte älta detta, för ni som är mina vänner vet vad som hänt mig, och att livet sakta går vidare. Hur man än säger så finns det hopp och detta hopp har jag fått styrkt av mina vänner som orkat finnas runt mig. Det bästa är att det finns kvar hahah...
Nu väntar jag bara på dagen med stor D.. Sen vandrar jag vidare, med mina vänner sida vid sida.
