Tiden går så fort....

Varje dag springer förbi mig och jag undrar ibland var tiden jag inte använder tar vägen. Men jag vill nog erkänna att det inte finns så mycket tid som jag inte använder. Timme för timme, minut för minut försvinner sakta från mig. Det är inget jag har koll på, utan bara en känsla jag har. Faktiskt riktigt otäck känsla ibland, ibland är den helt underbar. Dagen idag ja det är måndag och min älskling har varit på besök, och även här känner man att tiden inte räcker till. Jag vill så gärna bara stoppa tiden och stanna här och nu. Men likt alla andra problem är detta bara ett i-lands problem, något man inte egentligen skulle se som ett problem. Ibland när man tänker tillbaka förstår jag att det är mycket i mitt liv som bara snurrar på, man har aldrig tagit sig tid att stanna upp. Njuta av dagen, njuta av minuten som just sprungit förbi dig....Men det gör man aldrig utan det är snarare så att man suckar över allt man inte hinner med, och gnäller bara över de problem som hela tiden finns runt en. Att stanna upp och njuta av den minut som gick skulle nog vara en underbar idé Men orden är många, tankarna tusen men det blir aldrig av. Varför vet jag inte, men så är det bara.
Denna veckan är det fullt upp hela tiden, och jag vet inte hur jag ska hinna. Söndagen består av kalas för mina två änglar som fyller år, ja de blir 13 och 16 det är också något jag inte fattar. Tyckte det var igår de kröp här brevid mig och knappt kunde säga mamma. Men idag sägs det mamma tusen gånger på en dag, och plånboken är ständigt tom. Ja ni ser hur man än vänder har man alltid ett problem. Men som jag brukar säga problem är till för att lösas inte för att hänga upp sig vid. Kram alla bloggar där ute...

Frågan som jag aldrig kan få något svar på!!

Hej alla där ute!!
Jag funderar just nu på hur jag ska gå vidare med en stor fråga i mitt liv. Kanske någon av mina läsare här kan ge mig en idé? Sakta har jag kommit underfund med att min äldsta väninna sen länge blivit alkoholist. I natt satt hon vid mig och grät om hjälp, jag lovade henne att jag skulle finnas där för henne. Så vi gjorde planer för morgondagen, vilka vi skulle ringa och hur det skulle bli till slut. Men när morgondagen kom och hon sakta vaknade till liv. Var allt som bortblåst...Inget tecken på att hon behövde hjälpe, eller jag tecken fanns ju, men i hennes lilla värld var det inget som behövdes göras åt. Med tårar ser jag henne bara blir sämre och sämre, hennes historier gör mig gråtfärdig...
Men vad kan jag göra, ska jag greppa tag i telefonen och bara ringa, någon som jag vet kan hjälpa henne eller ska jag bara låta det vara. Någon som vet hur jag ska jag göra? Kramar från lilla mig.....