Tick tack var tar alla timmar vägen?

Ute glittrar den snön som föll igår, och solen skiner upp våran värld. Dessa dagar älskar jag, och man blir glad av lite ljus. Har varit fullt upp här i veckan och man hinner kanske inte med allt man vill. Fast jag har lärt mig en sak återigen och det är att inget kan få dig göra saker du inte hinner med. Du måste lära dig säga nej och det bestämt. Vet det var någon som behövde våran hjälp i veckan, och det är klart jag känner mig lite missmodig då vi inte hann. Men det var trots allt bestämt till en helt annan dag, och det var efter den man lagt hela veckans schema. Så ibland blir det inte som man tänkt sig alls. Men vad gör det? Kanske tuggar det lite på ens samvete och man känner sig lite dum, men hallå man kan inte alltid räcka till. Och just denna dag som dök upp så där bara, var just min älskade dotters födelsedag och då finns inte en chans att bara planera om. Familjen är viktig för mig, och att få dela upp min dotters födelsedag med massa stress och åkande hör inte ihop med hur man ska få ihop sitt livspussel. Så jag säger så är sorry vi inte hjälpte till men hinder fanns och en tuff vardag som skulle gå ihop.
Vet så många där ute som kämpar med att få livspusslet att gå runt och det är inte alltid det funkar, att känna stress när man lägger sig bara för att hinna med så mycket som möjligt under en dag är inte optimalt. Har som jag tidigare nämnt att jag en gång gått in i den berömda väggen och känner nu att jag inte har långt kvar dit igen om jag inte passar mig. Så därför följer jag min almanacka slaviskt och kommer något så där plötsligt kan jag vara svår att ändra på. Men det är inte bara jag utan många människor jagar mer timmar på ett dygn, och det är inte hälsosamt i det långa loppet inte alls. Trots alla läkarens varningar, och artiklar man läser är man ändå inte försiktigt, inte det minsta. Varför är det så svårt att sätta sin egen hälsa först, utan hellre jaga runt och göra andra människor nöjda? Inte vet jag och det är något jag tänker på dagligen, och jag kommer nog försöka förstå och hitta en väg till balans.
Att samtidigt ha en sjukdomsbild som en skugga i sitt liv gör att man tänker lite extra, men jag lovar man glömmer ofta bort och man  försöker vara alla till lags.
Så ni som finns där ute och känner att livspusslet inte går ihop med alla de andra måstena, sätt er ner och fundera på vad man ska priotera, vad ska man välja. Känn ingen skam för att då och då säga nej för det är för din egna skulle.
Ha nu en toppen vinter dag där ute, själv är det jobb som gäller hela helgen.

Vem gav dig rätten?

Vem är du som tror dig har rätt att såra mig så?
Vem gav dig makten att tro du kunde slå oss i splitter?
Jag bara undrar, för jag vandrade vägen med dig.
Skratt och gråt, glädje och sorg.
Ja visst var det allt.
Tiden vi delat, minnen vi gett varandra.
Var tog de nu vägen?
Vad betydde de egentligen för dig?
Ja har faktiskt nu undrat.
Betydde de inget?
Vad var det egentligen som fick dig väga över?
Vad var det som fick dig att gå över gränsen?

18 fantastiska år.....

Nu sitter man i soffan och man har återigen haft en helg där det varit fullt upp. Jag längtar snart efter en dag där inget är inplanerat, där man kan vakna brevid sin man och bara få njuta av dagen timmer för timme. Men varför klaga, det rullar på och ett maraton lopp mellan varven är väl inte helt fel eller?

Tror då min stress coche skulle blir lite lätt irriterad på mig om hon såg hur man springer på utan att stanna upp och tittar sig om. Men jag vet själv när det är dags och dra i handbromsen och snart är det dags det får jag lova att erkänna. Funderar på om jag och min man snart inte ska ta och göra något bara han och jag, det är något jag ska ta och funderar på. Har lite små idéer och vet nog vad jag skulle vilja hitta på.







Nu är det början på veckan och jag börjar snart inse att det inte är många dagar kvar innan min dotter fyller 18, fattar ni...18 år. Tänk vad åren gott. När jag idag ser på min dotter är det med stolhet i blicken jag beundrar henne. Hon har mål i blick och en inre styrka. Så med allt i bagaget känner jag en viss stolthet som mamma, och visst har jag rätt att säga så eller?

Så lite så här i förskott till just dig min underbara unge, GRATTIS på din dag, dagen då du blir myndig och du tar nu ett enormt stort steg ut i världen.

Mer konstiga tankar...snart tröttnar ni skulle jag tro...

Tänk egentligen vad livet ger och tar. Men något jag verkligen har lärt mig är att hålla huvudet över ytan och kämpa vidare, efter varje storm som stökat in i mitt liv. Vi är många människor här på jorden som går ett helt liv utan det minsta problem, men frågan är hur många? Sen är det ju det här med att det kan vara farligt och vandra en rak väg här i livet. Jag tror jag sagt det förrut och säger det igen, man lär sig av sina misstag och det av dem vi blir starka. Inte kan vi se vad livet har för fördelar och nackdelar om vi bygger en mur runt oss, det är som att sätt en ögonbindel över våra ögon och gå över en motorväg.
En människa har många behov, återigen tar jag lite ide från min väninnas sida. Hon skriver klokt och man inser hur mycket man tänker och vad man förväntar sig.
Alltså en människans behov är många och olika, och jag ser det så att de första 4 åren är viktigt för att skapa en öm  och kärleksfull relation. Det är många forskare som säger det, och experiment är ju gjorda på apor. Men egentligen är det ren skär enkelhet eller hur?

Sen är det kanske inte så att det är så enkelt för alla, att bli mamma och stå mitt upp i livet innebär mycket energi och man måste verkligen kunna älska. Men hallå tänk om det är så att det finns ett hinder på vägen? Tänk om kärleken inte är så självklar och du står där med ett skrikande barn och inte har en aning. Många hinder finns där ute som gör att du inte kan tänka klart? Det är så lätt att göra barn, det tar inte många sekunder och man kanske inte alltid tänker på konsekvenserna, utan det kan finnas mycket annat som gör att just det samlaget hände.

Men nio månader står du där, med ett barn i ditt liv. Som är beroende av dig för att växa, mogna, få kärlek, lära sig de sociala infallsvinklarna som finns där ute, du som mamma ska lära dem älska och du ska lära dem förstår farorna som kan lura där ute i samhället. Nu låter det som det bara är mammas del, och det menar jag inte . Många pappor kanske inte får chansen att ta en del i detta barns liv, de var kanske bara en one night stand och sen sågs de aldrig mer. Men tur är att det samhälle vi lever i dag ger männen mer och mer chans att kunna umgås med sina barn.

Så ni förstår vart jag vill komma, kärlek är A och O i vårat liv, de är byggstenar som vi ska luta hela vårt liv på. Det var nog dit jag ville komma skulle jag tro. Sen måste jag säga det finns de som utnyttjar kärleken, leker med den och sen bara  ...ja vem vet...ha det nu gott mina vänner där ute...

Vem är man egentligen?

Hej där alla läsare.

Just idag känner jag inte riktigt för att skriva det där gamla vanlig, om familj och allt annat som går på rutin där hemma. Jag satt igår och läste min väninnas blogg, och inser du hur olika vi är som människor. Hon skrev igår om hur det är att släppa in folk i ens liv och hur försiktig man kan vara. Vilka olika beslut vi tar under livet olika skepnader och vad vi förväntar oss om människor vi har runt oss. Jag säger bara det  att det är tur vi låter livet göra sina markeringar på oss, vi mognar och kanske förbättrar oss. Eller så väljer man helt sonika bara vandra på och blunda för det som vi egentligen skulle ta till oss, det som skulle få oss att mogna.

Själv är jag en person som nog öppnar mig för tidigt för andra, tänker efter än innan den där grodan hoppar ur min mun. Tyvärr är jag väldigt godhjärtat av mig, tror gärna på det som någon säger till mig, dömmer heller ingen för de gamla misstagen, utan bildra mig gärna en egen uppfattning. Bra kan man ju tycka Eller ? Ja om det tvistar de lärda vill jag lova.

Som mitt liv är nu och man snart börjar närmar sig 40 och familjen har fått den ena stöten efter den andra, inser jag att det tog lång tid innan jag drog i  handbromsen, låste mitt hjärta och började tänka på ett helt annat sätt. Den person man var vi 20 var en sprudlande glad tjej med energi för det mest, alla var välkomna och jag älskade verkligen världen. Klart det idag har kommit fram att jag egentligen handlade efter att göra alla nöjda, ville bli sedd för den jag var. Sen korsades min vägen av hinder efter hinder och jag kände snart att det var något som tog stopp. Ett antal år senare, en skiljsmässa senare var jag där, i utbränhetens värld. Fattade inte vad det var, vilka de var de som energitjuvarna som tog mitt allt.

Stannade upp och lyssnade svagt på samhälles ord som skulle leda mig rätt, men jag  valde som vanligt min egen värld. Kanske lite klokare men även denna gång gick det snett och mycket klokare blev jag inte. Ännu en skiljsmässa och uppbrytande som var något av det kämpigaste jag varit med om. Att helt plötsligt vara just den där kvinnan som mannen slog, vara den som lydde minsta vink för att bara vara till lags. Ja den delen kunde jag inte förstå. Men här kom väl vändningen och jag började känna hat och börjar så smått hitta rätt väg. Fann nya vänner som växte sig starkare för varje dag, och jag började lite på världen igen. Men ännu återstod mitt problem jag släppte in för fort vill vara snäll.

Sen kom kärleken och denna gång kunde inget vara annorlunda, var svår att nå, svår att släppa in någon. Men kärleken stod fast och han kämpade med mig, lyssnade på mina vänner. Inget kunde vara bättre eller ljuger jag nu igen?

Min familj, mina vänner finns runt mig gör mig stark, jag ser mina vänners kamp. Vi delar bekymmer och glädje. Och för att nu knyta ihop allt, jag har mina brända skepp, men mognar gör jag om än sent. Och jag är glad för mina vänner som finns där ute i allt som händer.

Reumatiska sjukdomar....

De reumatiska sjukdomarna är många och komplexa, har stora likheter med varandra men också stora skillnader. Det gör dem spännande ur forskningssynpunkt och extra problematiska för dig som ska leva ditt liv med reumatisk sjukdom. Så där nu har mina pusselbitar fallit på plats, Atros och Mfs är det som går under reumatiska sjukdomar. Ja ja kanske inte det bästa att få veta, men jag tar det med en suck. Sträcker på mig och tänker nu vet jag, nu kan jag bara kämpa på. 
Tillsammans med min familj och de runt mig ska jag göra det bästa jag kan, sjukgymnaster och andra som jag tänker ta hjälp av så blir det och så är det. 
Så kanske nu om ni någon gång ser mig och kanske jag inte ler, eller kanske jag bara ser trött ut, tänk på  det kanske finns en orsak bakom. 

Livets gilla gång.

Ja nu sitter man här och ska se om man kan skriva ner lite till er alla där ute, kanske inte mycket att tillägga som intresserar er men dock ändå.
Som ni vet har tiden sprungit iväg och jag har inte hunnit med mer än att ta tag i vardagen, och det är väl inte mycket mer än dit tiden räcker till.
Något som kanske är nytt är jag och en person, äntligen tagit ett steg mot rätt riktning. Vet jag inte ska hoppas, men jag får bara ha ett mål i alla fall.
Jag har bara får hoppas att kanske just detta samtal gjorde att just hon lyssnade, förstod mitt mål. Men som vanligt kan man inte begära för mycket. Det som är ju att det inte är så lätt för just denna att se framåt, istället för att bakåt. Fast det är nog just det hon skulle behöva, förstå att man kan ändra sig att man kan skapa en ny framtid fast allt varit ett kaos innan. Ja mer än så vill jag inte säga här utan detta hoppas jag verkligen löser sig i framtiden, fast en del skulle ju egentligen vara löst snarast möjligt.
Tänk egentligen vad mycket som alltid är runt omkring en hela tiden, och man kan aldrig riktigt slappna av, fast jag och hjärtat gör så gott vi kan att få mening i de få timmar vi har ledigt ihop.
Nu kommer snart helgen krypande och jag ska väl som vanligt jobba, och min älskade blir här hemma. Mycket frustrerade ibland kan jag tycka för jag älskar vara nära min man och bara få dela min tid med honom, men ett jobb är ju nödvändigt så att säga.
Nu ska jag inte trötta ut er med mitt dravel hit och dit, utan lova nu ta hand om er så höres vi snart igen.