NY BLOGG

http://helenasoder.blogg.se/

 MIN NYA BLOGG HIT ÄR NI ALLA VÄLKOMNA FÖR NY INTRESSANT LÄSNING....SÅ HÄNG MED OCH LÄS VIDARE...

http://helenasoder.blogg.se/

En vecka kvar....

7 Dagar kvar....



Nu tar vi steg in i den sista veckan innan jul, och än känner jag ingen stress. Eller jag ska vara ärlig har inte känt någon alls, utan varje dag längtar jag bara. För julen för mig betyder massor, att få vara med mina nära och kära, och bara stänga av jobb och allt som varit tufft denna höst.
Men det nya året står och knackar på våran dörr, och visst har vi lite planer jag och min man, och kanske några blir verklighet andra kanske blir en dröm ett tag till.
Det är ju ändå så att jag vet vad det nya året ger mig, nya möjligheter, många nya ögonblick jag verkligen ska ta vara på.
Denna veckan började jag med två utbildningsdagar, fast egentligen blev det bara en. För i morse när vi väntade på att utbildningen skulle komma igång, saknades föreläsaren. Något hade gått fel, och han var kvar i Stockholm. Så blev att gå hem och ta tag i hemmet som jag inte hunnit då jag jobbat helg. Men i morgon är det dags för en ny utbildningsdag och man hoppas verkligen att föreläsaren kommer då. Är en mycket omtalad utbildning som jag sett framemot länge nu, så nu får det allt bli av. Det är ju inte varje dag man blir utvald av chef att få gå en sådan här utbildning och verkligen se framemot det. Så nu håller vi tummarna att morgondagen blir toppen och kvällen blir ännu mer toppen.

Ha nu en underbar dag så höres vi senare i veckan.

Andas och kom sen igen...

Hur allt blev som det just nu blev vet jag inte, men jag får nog skylla en del på mig helt klart. Tänk bara för ett litet tag sen sa jag till mig själv, nu är det nog med olyckor i mitt liv. Vill bara leva och utnyttja den harmoni jag äntligen funnit. Men ack som fan, vad fel jag hade. kan inte begripa men så är det. Jag har just nu förlorat som mamma, och kampen över tonårs humören har vunnit. Jag ger upp, sträcker upp mina armar och ger mig. Vet nog i grund och botten, jag varit för snäll. Men orden är för hårda, och respekten är noll, och jag känner mig slagen på alla sätt och vis.
Jag har aldrig gett något straff, bara blundat, trott det går över. Men nu har det gått så långt, att vägen tillbaka är för jobbig, Konsekvenserna för svåra för någon att förstå. Orken finns inte och jag skakar bara på huvudet och ger helt enkelt upp, så mycket lättare vill jag lova, även om det är helt fel.

Så nu tar jag flytt lådan bär upp den till min sons rum, tårarna rullar. Men han har tagit ett val och jag kan inte annat än bara hjälpa till. Kanske pappa kan få ordning på detta humör, men jag orkar inte. Jag ger helt enkelt upp, och det är väl mitt sätt att fly. Kommer sakna mitt hjärta, men hoppas ändå att detta är rätt väg att gå. Låta honom få lite luft under vingarna och kanske vi kan komma på rätt spår om ett tag igen. Att detta beslut kan leda oss tillbaka till harmonin, hitta kärleken mellan mor och son igen. Jag det är väl så jag tänker.

Så nu önskar jag er alla en underbar  helg, så ska jag skaka om mitt huvud. Sätta på mig en mask och ta mig igenom födelsedags firandet, som jag vet kommer få ett slut av dagen jag inte vill ha.